Ulf Malmgren, Korte Niezel-Brug.
www.malmgrenpaintings.se/Korte_Niezel_br_delsida.htm

1994. 60 x 54 cm. Oil on canvas.

Denna bro. Denna oansenliga förbindelseled över en helt vanlig, smutsig stadskanal. En grå stenbåge med smala gångbanor i kanterna. En av hundratals.

      Nej, inte är det dess yttre, som förklarar dess magnetiska verkan. På holländska flanörer såväl som på utlandsturister, på de omgivande glädjegatornas utomhusinvånare likaväl som på deras kunder och leverantörer. Hit strålar man samman. Härifrån avlägsnar man sig endast med tvekan och då ofta bara för att ganska snart komma tillbaka.

      Allt medan stadens övriga broar passeras hastigt nog och i största likgiltighet.

      Bisarra, nästan ofattbara krumelurer i nödtorftig människohamn uppehöll sig här framförallt under 1990-talets två första år. Gradvis gick de sedan upp i rök, kanske till sist bortplockade genom beslutsamt ingripande av stadens myndigheter - eller saligen avsomnade. Men också sedan de försvunnit återstår en tillräckligt udda och färgstark skara för att bron skall kunna behålla sin status som Amsterdams hemliga nav.

      Utåt verkar i förstone inte mycket ske. Människor rör sig i olika riktningar eller står lugnt och stilla under fridsamt samtal. Tittar sig omkring, ser upp på himlen, ser ned på kanalens mörka vatten. Inga högljudda skrik. Inga överfall. Men bakom den lugna fasaden rör sig ett hemligt liv. Ett sjudande, dramatiskt liv, tydbart endast för den som har de rätta ögonen.

       Redan på förmiddagen dyker den jäktade upp. Han, som sedan ett okänt antal år tillbringar sin dag med att hasta gatan med bron i mitten fram och tillbaks, upp och ned, skyndande med långa steg mot ett viktigt mål, som vid gatans slut alltid visar sig befinna sig vid dess motsatta ände. Just som solen står som högst och gatuserveringarna börjar fyllas, överraskar en energisk kuf sin omgivning med att utan vidare hoppa rakt ned i kanalen vid det västra brofästet. Men kläderna blir bara blöta till midjan i det grunda vattnet. Avståndet upp till stenskoningens krön är desto större. Till sist halas han upp av den på land församlade publiken. Oberörd av alltsammans liksom av alla beklagande och avvisande huvudskakningar, går den kortkjolade unga flickan med den stora axelväskan ständigt småleende sin väg fram längs raden av pensionärer efter broräcket. Alla tillfrågas, ingen glöms bort, alla skakar på huvudet, men ingen lämnas med en bitter min.

      Den bleka, rödhåriga skönheten. Med orörliga drag och stelt framåtriktad blick, som i halvsömn, rör hon sig från fäste till fäste. Hon tilltalar ingen. Ingen talar till henne. Hon går, vänder, går tillbaks, kommer igen. Hur hon bär sig åt, vet man inte, men hon fortsätter att leva och röra sig och får alltså någon gång någonstans napp på sina krokar, också hon.

      Nadina dyker upp. Färdigfixad och klar. Dessutom redan påtagligt berusad. Vid näsroten prunkar ett färskt, rött, oomplåstrat krossår. I stället för de småpengar, hon genast ber mig om, får hon - hon har vid ett tillfälle haft djärvheten att lura mig på 25 gulden - utan omsvep den nyfiknes självklara fråga: What has happened? Och hon svarar irriterat: There is a renovation going on at home.

      Ett hemolycksfall? Händelsevis känner jag till hennes lägenhet. Händelsevis har jag besökt den tvårummare inte alls långt bort, där hon bor med sin flickvän. Och denna var - tack vare den något åldrade flickvännen, som alltid höll sig hemma och fördrev tiden med att sköta hushållet - i oklanderligt skick.

      Må vara hur det vill med renoveringen. Den en gång smala och humoristiska Nadina med sin skärmmössa fräckt på sned över örat har blivit tjock och på dåligt humör. Jag ställer inga vidare frågor.

      Men också tomma, glåmiga dagar infinner sig. Kalla januaridagar, blåsiga februaridagar, när turisterna åkt hem, folkströmmarna glesnat och bron ligger halvöde fram till mörkrets inbrott. Då det som nyss hände här, några månader, ett halvår tidigare, plötsligt ter sig som en mycket avlägsen, nästan osannolik dröm.

      Till våren, till sommaren, när jag kommer igen - kommer ni att vara kvar? Kommer ni att leva upp på nytt? Ni, som jag först lärde känna och känna igen. Kommer också ni att återvända, på nytt spela samma roller?

      Jag finner i förstone, att så i stor utsträckning är fallet. Där är till exempel han - javisst! Och se där - där är hon! Hej igen - still alive!

      Men det tredje året märker jag, att några saknas. Den glada med axelväskan, exempelvis. Var är hon? Det fjärde året uteblir den rödhåriga. Det gör mig förvånad. Och så ryktas det, att Jennifer har blivit mördad. Bakom stationen. "And she is not the only one."

      Det sjätte året kan inte ett enda gammalt känt ansikte uppdagas. Utom, faktiskt, Nadina, som under en sekund skymtar förbi i kvällen utanför en barruta. Borta är ni andra, ingen vet var. Få kan ens minnas, att ni någonsin funnits till. Ingen frågar efter er. Nya har tagit era platser. Brolivet fortsätter, men inte riktigt som förut,

      Under åtskilliga år såg jag också dig. Först mest i förbifarten, som en i mängden. Senare på betydligt närmare håll. På det särskilda lilla hotellet alldeles norr om bron, till exempel. Det som polisen stängde. Men som året därpå öppnade igen. På mitt eget hotellrum. Och, inte minst, om än under kortast tid, i din egen tillfälliga kvart. En obeskrivlig liten svinstia, stor som ett badrum, fylld av en säng från vägg till vägg med solkiga, upprivna lakan. Ett tillhåll, vars osmakliga enskildheter fullt ut kom mig att förstå den obetvingliga makten hos de två i ett glas vatten stående kanylerna.

      Du försvann därifrån nästan omgående, ut i brådskande ärenden. Men din stora väska lämnade du kvar. Också jag försvann, snart nog, trött på en oviss väntan. På utvägen passerade jag köket och kunde se hyresvärden stå liknöjt diskande vid vasken utan att bemöda sig om att lyfta huvudet åt mitt håll.

      Skymningen föll. En timme gick. På bron möttes vi åter. Nu hängde din kvarlämnade väska igen på sin plats över axeln.

- I didn´t steal anything, sa jag. Did I? I didn´t even open it.

      Du log och fick av min högra hand en vänlig smekning över kinden. Därpå styrde jag mina steg söderut.

      Tydligen kunde du inte ens betala din blygsamma kvarthyra. Nästa gång jag besökte Amsterdam satt du, mitt i natten, ensam på en trappa invid kanalen och smålog inåtvänt för dig själv.

      Nedanför mitt hotellfönster på Warmoesstraat har jag också sett dig. Mycket sent. När jag händelsevis tittar ut, efter några timmars sömn - vem kommer gående på den öde gatan med en ganska gammal och ganska ful herre, om inte du.

      En gång gav du mig en lektion i drogberedning. I tillbehörsarsenalen ingick en liten flaska med en skvalpande vätska. Sittande naken på golvet nedanför sängen höll du upp den öppnade flaskan mot min näsa. Som reflexmässigt drog sig samman inför en stickande lukt av ammoniak. Du fnittrade. Utanför lyste solen. Fåglar kvittrade bland kanalträdens skira vårgrönska. Allt andades frid och ro. Så var ceremonin slut och du gick bort till handfatet för att så gott det gick tvätta dina onekligen ovanligt svarta fötter.

      Jag uppfattade dig som en vänlig, ömhjärtad natur, som hamnat vilse i livets labyrint och som inte kunde ta sig ut, vare sig med egen eller andras hjälp. Jag demonstrerade en gång, hur man genom att gradvis dag för dag dricka mindre och mindre ganska snart kunde få ordning på en måttlig överkonsumtion av alkohol. Du suckade: I only take more and more.

      Bäst minns jag dig från den sista gången vi såg varann.

      Det var sen eftermiddag. Du hejdade mig vid brofästet, ville följa med till mitt hotell. Det var ytterst angeläget.

- Why today? Why not tomorrow?

      Själv hade jag för tillfället andra planer.

      - Oh, please, I haven´t eaten anything for three days. I´ve been sleeping in the streets for three nights.

      Några minuter senare befann vi oss på mitt hotellrum. Där vi - det var uppgjort - skulle fortsätta ditt porträtt med en liten studie av en detalj, som ännu inte var fullt lyckad. Men du tvekade att ta av dig kläderna

-I´m so skinny. I´m so skinny.

        - Oh, don´t bother. It´s you anyway.

       Med mig från Stockholm hade jag några stora diapositiv, som visade några av mina stockholmsmålningar. Du smålog, när du höll upp dem mot ljuset. Dina omdömen var adekvata. Och litet kloka. Uppenbarligen roade dig min nakna Venus´ äventyr i Stockholms innerstad. På en av bilderna kunde jag peka ut min egen hörnbalkong, skymtande bakom en pelarpoppel på en höjd i bakgrunden. Förundrad fick du därmed bekräftat, att också denna främmande fågel i ett främmande land hade ett rede.

      När tiden var inne att skiljas, visade det sig, att studien fortfarande inte hunnit bli så detaljerad, som jag hade önskat. Alltså beslöt vi, att vi skulle ses igen följande dag. Klockan tolv. På bron.

      På utsatt tid var jag där. Naturligtvis inte du. Naturligtvis kom du inte sedan heller. Du hade ju fått ett modellarvode dagen innan!

      I själva verket kom du aldrig mer tillbaks.

      Med bland mina diapositiv hade jag senare flera gånger en bild på ditt färdiga porträtt. Hade någon sett denna flicka? Jo, visst, det hade man väl. Var är hon nu? Vet inte. Var det länge sen hon sågs? Ja, det var nog mycket länge sen.

      Där slutar spåren efter dig. På målningen är din blick sorgsen och jag ser, att du fryser i din tunna hud.

Ulf Malmgren 1996 

Copyright Ulf Malmgren 1996